På en pilgrimsled är det ganska lätt att mäta dagens ansträngning.

Man började där borta.

Nu är man här.

Mellan de två platserna finns ett antal kilometer, ganska många steg och förmodligen åtminstone en stund då man började misstänka att nästa rastplats låg betydligt längre bort än kartan antydde.

Det är en väldigt konkret form av rörelse.

Landskapet förändras medan man går. Skogen öppnar sig, en väg korsas och platser som tidigare bara var namn på kartan dyker till slut upp framför en.

Hemma kan träning fungera precis tvärtom.

Man kan anstränga sig ordentligt utan att förflytta sig särskilt långt alls.

I ett swimspa går det att simma mot en vattenström, vilket gör att man kan fortsätta simma på en relativt begränsad yta utan att behöva vända efter några få simtag. På många modeller går strömmen att anpassa efter hur intensiv simning eller träning man vill ha.

Det måste vara en märklig känsla för den som är van att räkna kilometer.

Man arbetar med armar och ben.

Vattnet passerar kroppen.

Minuterna går.

Och utsikten är fortfarande exakt densamma.

Samtidigt är kanske just det en del av poängen. All fysisk aktivitet behöver inte leda till en ny plats. Ibland är själva rörelsen tillräcklig, oavsett om den sker på en stig genom landskapet eller mot strömmande vatten hemma.

Och efteråt behöver man inte nödvändigtvis fortsätta simma.

Varmt vatten kan också få vara just varmt vatten, där tempot sänks och kroppen får vila en stund.

Det finns trots allt något fint med båda ytterligheterna.

På vandringen kan man tillbringa en hel dag med att långsamt komma någonstans.

I vattnet kan man arbeta lika envist med att stanna precis där man är.